En tidig morgon i mitten av maj styrde vi kosan mot Villingsberg med mycket förväntan i luften då vi hade varit på ”introduktionskurs” ett drygt år innan då vi fick en inblick i bandvagnarnas otroliga förmåga att ta sig fram över stock och sten.
Väl på plats konstaterade vi att vi var de enda representanter från Skaraborg. Övriga deltagare kom bland annat från Dalarna, Värmland, Stockholm, Karlskrona och Lund.

Efter ett teoripass där vi fick lära oss grunderna i terrängkörning och vilka lagar och regler som gäller vid bandvagnskörning var det dags för körövningar. Vi delade in oss i par som delade bandvagn. Jag och Erik fick dela på en.

Vi började med körning på körgård, med övningar som zick-zack genom en konbana. Backa runt gathörn och backa genom en konbana. Sen ökades svårighetsgraden med en terrängbana med fasta hinder. Det var mycket spännande och se hur precist vi kunde få fram vår vagn över de olika hindren och runt de olika träden.

Efter middag var det dags för en enklare form av orienteringsövning då vi skulle köra en bit på grusväg och följa en kraftledningsbana ner till en sjö.
Där avslutades dagen med korvgrillning och en demostation i bandvagnens förmåga att ta sig fram i vattnet.
Väl hemma konstaterade vi att det inte verkade finnas några hinder denna maskin inte kan klara av.

Alla dagar såg ungefär likadana ut:
Frukost vid 7
Teorigenomgång
Förmiddagspass med körning
Lunch
Eftermiddagspass med körning
Middag
Kvällspass med antingen körning eller vård.

Dagens övningar började med karavankörning i en mer avancerad hinderbana där vi fick ta oss över stora stenar, vindfällen, nerför en bergvägg och över en mosse.
Efter en stund fick vi praktisera bärgning av en av våra kurskamrater som parkerat lite olägligt i mossen. Hmm… bandvagnarna kanske inte klarar allt ändå?

Efter lunch provade vi på hur vi ska hantera vagnarna under start i backe. Samt en karavantur i blandad terräng med en vadarövning som avslutning.
Kvällen avrundades i vårdhallen där vi gjorde det obligatoriska bandbytet med mycket möda och mycket svett!


Dag tre på vår fyra dagars utbildning bestod av myrkörning och orientering.
Ganska snart blev vi ödmjuka inför den tillsynes enkla kompassgången på ett par hundra meter bara. Men vi kom snart på att det är betydligt svårare att ÅKA kompassgång än att GÅ kompassgång som både jag och Erik har erfarenhet av från Scouterna.
När vi nästan började misströsta i vårt letande efter farbar mark hittade vi både vart vi var på kartan och farbar mark under banden.

Vid målet visade det sig att vi klarat oss bra ändå. Ett ekipage hade fått in en rot genom vindrutan på något sätt och ett annat hade kört fast sig runt en stubbe på något sätt.

Läs den spännande fortsättningen i del 2.