Sista helgen i februari fick vi bandvagnsförare en hint om att det nog kommer in ett oväder med mycket snöfall och blåst över södra Stockholm senare i veckan. Vi skulle göra oss beredda att snabbt kunna bemanna ett antal bandvagnar som kördes ut till en brandstation i Vårbys räddningstjänst.
Från just Västmanland var vi hela sju stycken personer som hade möjlighet att täcka upp, helt fantastiskt vilket engagemang!
Det blev bestämt att två stycken, Staffan och undertecknad Alexandra, skulle befinna sig på Vårbys räddningstjänst kl. 0700 tisdag morgon. Med tanke på att vi blivit varse om ovädret så lämnade vi Köping redan 0445. Det snöade och blåste rejält i våra trakter, men ju närmare Stockholm vi kom desto lugnare blev vädret underligt nog.
Vi hade det första snabba briefingmötet via telefon med insatsledaren från Trafikverket strax efter 0700. Då fick vi info om att ovädret dröjde lite och skulle komma in framåt eftermiddagen så vi skulle sitta lugnt i båten och invänta direktioner.
Staffan och jag kvitterade ut en nyckeltag för att kunna ta oss in och ut ur garaget med bandvagnarna. Eftersom det ändå var lugnt så gick vi direkt ut i garaget och fann två snygga vagnar som väntade på oss. Efter ordentlig säkerhetskontroll, utan funna brister, tog vi lite fika med resten av räddningspersonalen som huserade i byggnaden.
Runt lunch kom en journalist och en fotograf från TT och ville intervjua oss och räddningschefen i Vårby, Lars-Göran. Klart vi ställde upp!
Strax före 16-tiden fick vi info om att en av våra vagnar skulle flyttas till Haninge räddningstjänst istället. Jag följde med den vagnen på lastväxlare bort till det gänget som var där. Det visade sig att de blivit en vagn kort där för att två vagnar hade fått gå ner till Nynäshamn där ovädret beräknades vara värre på grund av blåsten från Östersjön.
Tur eller otur, bestäm själva, men vi hade inga utryckningar överhuvudtaget under hela tisdagen. Allting verkade flyta på rätt så bra ändå runt omkring. Däremot såg vi ju alla hur många utryckningar räddningstjänsten fick. Massiva bilolyckor med många bilar inblandade. De hade fullt upp.
Jag kollade läget med Staffan då och då. Han satt inne i räddningstjänstens fikarum i Vårby och bekantade sig med personalen och passade på att berätta mer om hur man kan använda en bandvagn, allt för att de verkligen ska förstå vilken nytta vi kan göra!
Samtidigt i Haninge bestämdes det att vi skulle passa på att snabbutbilda brandmännen på deras egen bandvagn när det blev dötid. Det var väldigt uppskattat hos dessa!
På kvällen drog vi oss till kojs och bestämde att vi skulle ses igen nästa morgon.
Också onsdagen förflöt i ett lugnt tempo för våran del. Mer utbildning, plus att en förskoleklass kom på studiebesök. Jag körde ett varv med barnen i bakvagnen medans de och deras pedagoger fick höra mer info om hur en vagn fungerar och vad den klarar av. Eminent berättare var Kenneth från Trafikverket som också satt tillsammans med förskolan i bakvagnen. När jag stannade efter en lugn och fin färd över en snötäckt fotbollsplan var barnen lyriska!
För att sammanfatta denna händelse: Jag anser att även om vi inte var ute på någon skarp insats, så gjorde vi ett otroligt gott intryck på alla som såg oss och hade med oss att göra under dessa två dagar. Fler och fler blir nyfikna och förstår nyttan av att ha bandvagnar när terrängen blir alldeles för svår att ta sig fram i med vanliga fordon.
Med mer händelsespecifik utrustning (t.ex brandutrustning, lättare sjukvårdsutrustning, snöskor, varma filtar osv) i vagnarna kan vi vara ett ypperligt hjälpmedel för alla människor!
Allt gott!
Mvh Alexandra, Bandvagnsförare FAK Västmanland
